Bortsätt från en mindre rolig överraskning ( som tyvärr varit många denna vår ) så har helgen varit i harmoni. Riktig, jäkla ooohhhmmmm – harmoni. Vädret här på västkusten har bjudit på sin finaste sida och havet stundade så klart på lördag förmiddag. Saltvatten, bad, sol och över 20 grader. Hamburgö är favoritstället och där höll vi till på förmiddagen. Jag är så glad att jag har barn som är stora och lika havstokiga som mig.
De vackraste jag vet är människor som tar hand om sig själva, på riktigt. Nu snackar jag inte smalhet, muskler eller sådant trams. Nej, vackra människor kommer i alla storlekar och former. Jag menar de där skönheterna med glitter i ögonen, pigga själar och leenden på läpparna! Som alltid har en kram över eller ett roligt ( och positivt ) samtalsämne att peppa positiva energivågor med.
Igår var det ett typ avslut med ett gäng från ett företag jag har fått äran att ha hälsosatsning på. Hälsosatsning 2017! Visst låter det härligt?
Minska känslan av att vara svullen, känna sig uppblåst, vattenfylld och ”körig” i magen. Vi går runt med så mycket onödig känsla av obekväma tillstånd. En stor del i de där också förklarliga tillstånd som människan lärt sig att leva med går att lösa genom att tänka på vad du stoppar i dig genom din kosthållning.
En vad de bästa människor jag vet heter Veronica. Hon bloggar på Yogaworld och syns lite överallt, universum kan liksom inte låta bli att lyfta fram den där varelsen om hon så hade försökt gömma sig.
Sitter här och gör ingenting alls. Nej, det var en lögn, jag gör massor inom mig och där är det aldrig stilla. Förändringens vindar har eskalerat till stormvarning och i natt kunde jag inte ens ligga stilla i min säng av alla processer. Något är i görningen och jag låter det hända. Som om jag öppnar armarna och faller baklänges ner i ett bottenlöst hål så låter jag det hända. Det är så otrevligt och skrämmande men vad som hade varit ännu mer skrämmande är att stanna kvar där jag befunnit mig den sista tiden.
Vi pratar ofta om att säga – ja – till livet. Eller att faktiskt våga säga – nej. Vad betyder det? Egentligen? Att våga säga nej eller att våga säga ja?
