Jag sitter och tittar på mina orkideer som visar sig från sin bästa sida. Stora, tungar knoppar hänger mäktigt på de smala stjälkarna. På vissa ställen har blommor sträckt ut sig mot fönstret. Vackra, ömtåliga men så dolt starka. Jag hörde någon gång att de blommar när de äntligen fått vatten efter en lång torka, efter att de nästan dött? Vet inte om det är sant men i detta fallet, hemma hos mig så stämmer det säkert.
Jag sitter och tittar på mina orkideer som visar sig från sin bästa sida. Stora, tungar knoppar hänger mäktigt på de smala stjälkarna. På vissa ställen har blommor sträckt ut sig mot fönstret. Vackra, ömtåliga men så dolt starka. Jag hörde någon gång att de blommar när de äntligen fått vatten efter en lång torka, efter att de nästan dött? Vet inte om det är sant men i detta fallet, hemma hos mig så stämmer det säkert.
De där stackarna har inte fått uppmärksamhet på väldigt länge innan den dagen, då för några veckor sedan när jag i min trötthet tittade på dem med skuld i bröstet. En gång i veckan vill de ha vatten och sedan dess har de fått det. Nu visar de sin tacksamhet genom att lysande briljera med vackra färger i mitt annars så gråa fönster.
Just nu är det så vackert. Jag tror jag fått en överdos av känslor som hållts inne under året som gått. Mycket stress gör det med din hjärna ibland och det är vad som hänt här. För 3-4 veckor sedan gick jag in i något helt annat än vad jag gjort innan och detta skapade en total förändring i min vardag. KAOS-förändrar, glöm aldrig det.
Nu känner jag så otroligt mycket att jag inte kan kontrollera det alltid. Mycket lycka och kärlek men också mycket ilska och besvikelse. Ja, nog mest besvikelse inför saker och ting som jag inte kan påverka men så gärna ville påverka. Samtidigt väcks en nyfikenhet.
Vad händer nu?
Jag vänder tillbaka blicken mot mina starka, misskötta orkideer och ett leende sprids över mitt ansikte. Kanske, kanske, kanske får jag blomma lika vackert som de efter en jobbig period i mitt liv? Hoppas det.