Vi pratar ofta om att säga – ja – till livet. Eller att faktiskt våga säga – nej. Vad betyder det? Egentligen? Att våga säga nej eller att våga säga ja?
Vi pratar ofta om att säga – ja – till livet. Eller att faktiskt våga säga – nej. Vad betyder det? Egentligen? Att våga säga nej eller att våga säga ja?
Likt Alfons Åberg och hans kända ”jag ska bara” kan vi ibland nästla in oss i oändliga måsten som låter vårt eget ego hamna långt bak i kön. Min längtan efter att ta ledigt är ett sådant där ”Alfons citat” som bara måste prioriteras nu. Inte för att människor inte bryr sig, oh nej… de gör det och de där närmaste guldkornen ber mig. Det är bara så att om man inte säger något så syns det inte.
Nästa vecka är en sådan där unik vecka där INGET, absolut I N G E T står på kalendern. Jag har faktiskt (bortsätt från 2.5 timmar) avbokat allt. Jag har en vecka som är ägnad till lugn och hjärnvård. Låter skönt va? Det är det inte just nu. Min kropp och min hjärna skriker till mig att vara produktiv och jag låter detta hållas. Därför vet jag att allt kommer att bli okej. Just på grund av min vilja att skapa.
På torsdag ska min egen efterlängtade träningsplan dra igång (med hjälp) och nästa måndag drar jobbet igång igen, nu med inriktning på det jag är menad att göra. Jag har fixat det mesta jag skulle fixa och nu är det bara att glida fram i den riktning som är menad.
Kan inte ens beskriva i ord hur taggad jag är just nu, det går liksom inte. SÅ rätt, så mycket seger och så mycket lugn har infunnit sig i mig.
[video:https://youtu.be/I1aSC5w_Xc0 width:630]
Två uppdrag var det i veckan, två otroligt roliga uppdrag!