Ni vet när en superhjälte liksom hukar sig, kryper i hop i kroppsspråket och samlar kraft för att sen resa sig, fälla ut armarna och skickar en megapuls av kraft? Ja, så känns det som jag gör just nu. Lite ödmjuk förklaring till bloggtystnad så. Fast sitter i min soffa och äter en snickers och ser på serier…
Ni vet när en superhjälte liksom hukar sig, kryper i hop i kroppsspråket och samlar kraft för att sen resa sig, fälla ut armarna och skickar en megapuls av kraft? Ja, så känns det som jag gör just nu. Lite ödmjuk förklaring till bloggtystnad så. Fast sitter i min soffa och äter en snickers och ser på serier…
Påskhelgen har varit tortyr i ledighet och jag skakar uppgivet åt min person just nu. Missförstå mig inte, jag älskar mig men jag är otroligt omöjlig att ha att göra med ibland. Har praktiskt taget jobbat non stop i en alldeles för lång tid nu. Så likt en ekorre på red bull satt jag i helgen och skakade. Vad ska jag göra? Vad är min mening? Otroligt orättvis munhuggning på mäniskor som är i min närhet och skamset förlåt strax efter. Jo, jag tog till och med paus från datorn med flit för att samla på mig lite inspiration till bloggen.
Tada! Nu är jag här. Har lärt mig att spela ”how far i’ll go” från filmen Moana på piano, målat en skiss på en tavla jag vill göra och tillsammans med en räddare i nöden sorterat, möblerat och boat in mitt hem. Är det så här man är på fritiden alltså?
Denna pryder numera mitt nya vardagsrum som en påminnelse på att tänka positivt. Fin va?
Något hemskt uppenbarade sig för mig nu så här i slut-tampen på detta jobbmaraton jag ägnat mig åt så lång tid. Jag hittade mig själv i en form jag i n t e trivs med. Lite lättirriterad, lite arg och inte så vidare snäll. Det är sant! Jag känner mig inte alls som en snäll person längre – mer som gubben i filmen ”Upp”. Jag gillar det inte. Inte alls! Jag vill vara en snäll människa, inte gå med underläppen framskjuten och klaga på väder, trafik, mens eller ”alla andra”. Dåligt, mycket dåligt.
Så när en av mina bästa vänner ringde här om dagen så insåg jag att jag ägnat mig åt saker jag inte tycker är roliga, att detta har tagit så mycket tid att jag helt åkt in i ekorrhjulet av ”måsten”. Ja, men lite så där som jag förespråkar att man inte ska göra när man driver företag eller vill någonstans i livet. Hujedamig så mycket jag anstränger mig och oj oj oj vad jobbigt det är och åh så … Ni fattar? HELT ORIMLIGT! ( Tänk på Kishti i IDOL ).
[video:https://youtu.be/nHxZRVx84lk align:center]
Livet är ett pågående projekt och ibland är det så att det är jäkligt snäva kurvor eller avfarter som måste åkas på. Så är det… punkt.