I mitt jobb har jag mött dem, de där hjältarna som oavsett hinder och motgångar skjuter av ett leende och ett ” det ordnar sig ”. I de mest bråkiga, obarmhärtiga och vidrigaste situationer slänger de bak håret och sätter upp kikaren mot målet. Bad äss, starkt och något jag beundrar. Att låta sig ramla ihop men att alltid resa sig när man gråtit eller brutit ihop färdigt. Vilka stjärnor!
Situationen är ju desamma hur du än reagerar på den, eller hur? Jag vet en gång när jag gjorde en sak jag absolut inte skulle behöva göra själv. Nu var läget som det var och jag fick ta itu med det, själv. Jag minns hur jag i stundens känsla faktiskt uppenbarades av att jag hade ett val. Antingen tog jag på offerrocken och klagade ( för oförstående öron ), eller så hoppade jag upp i förarsättet och körde skiten ur den där jävla situationen som jag behövde möta oavsett hejarklack eller ej.
Nu säger jag inte att du ska behöva stå själv i jobbiga situationer men vet du, en sak jag lärde mig i just den situationen jag befann mig då, en sak jag lärde mig var att jag kunde i grund och botten vara min egen hejarklack. De där människorna som man kan lite på i vått och torrt du vet, en av dem ska vara dig själv i ditt liv. Det är verkligen superviktigt. För när åskan går, när det verkligen gäller och när du behöver vara stark så är det en otrolig säkerhet i att vara stark i sig själv eller i alla fall alltid ha för avsikt att vilja väl.
Det bästa med att välja hur du reagerar på saker och ting är att du kan träna på det i VARJE situation du möter. Ta 30 sekunder och tänk igenom alternativen. Ställ dig frågan: Hur VILL du reagera?