Jag slungas mellan olika känslor och njuter av hur de nästan river upp både lycka och svaghet. Min kropp har börjat slappna av och släpper då barriären av samlat mod för att hålla ut, för att klara av. Göra klart. Nu har jag klarat av, gjort färdigt och en endaste grej är kvar och den sker i morgon bitti. Då ska mammas hus fotas och sen läggas ut för försäljning. Sen har jag varit duktig, stark och hållit ihop.
För det är det man får höra när någon man älskar får Cancer och dör. Inte av själva huvudpersonen i cancerdramat, nej, av andra. Var stark, bit ihop och var stark. Vilket utbotat dumt uttryck egentligen. Vad är att vara stark? Är det att kväva känslor och hålla god min? Absolut inte i min familj.
Jag är så glad över att jag och mamma inte bara var mor och dotter utan bästa vänner också. Vi pratade om ALLT, även döden. Att vara runt oss kunde nog vara ganska kämpigt ibland för vi var på plan i våra samtal som människor annars inte vill prata om. Döden var så närvarande att den blev vår vän och tillvägagångssätt att dö var ett dagligt ämne. Inte bara hemskt utan mer sådant jag skulle tänka på när hon inte längre kunde föra sin talan. Då skulle jag göra det.
Då den tisdagen i april då läkaren bett att få tala med mig angående mammas sista tid i livet så kunde jag svara på alla frågor läkaren hade. Jag visste, och var säker. Inga tvivel.
Låt mig förklara närmare hur det är när en av dina närmaste drabbas av en dödlig sjukdom. I mammas fall var det en lungcancer med snabb spridning till hjärnan. Hon blev förvirrad och rädd. Innan det, när det småpyste så vågade hon berätta hur hon ville ha det och vad hon var rädd för. ” Camilla, du har full tillåtelse att föra min talan ” sa hon på ett möte med den bestämmande vårdeneheten.
Jag blev kallad till ett möte då läkaren ville tala med mig. Hon förklarade vad som hände i mammas kropp och frågade mig hur vi skulle göra. Jag svarade att mamma var rädd för att kvävas och att hon ville ha hjälp att hålla sig lugn. Just där och då så insåg jag inte riktigt hur hjärtskärande samtal jag förde, för mig var det viktigast att min mamma och bästa vän skulle ha det så bekvämt som möjligt. Inget annat spelade någon roll.
Det var först efter hennes bortgång som det blev glasklart hur jobbigt jag tyckte det var att se hennes dö. Just då var bara hennes mående prio nummer ett. Hon hade gjort precis samma sak för mig.
Nu är det tre månader sedan hon gick bort och jag saknar hennes som ett hål i mitt hjärta. Det är först nu den senaste veckan som jag vågat sätta på mina känslor och jag sköljs ömsom ömsom av kärlek och sorg. Det river som en storm i kroppen och jag klappar mig själv på kinden. Lilla jag, jag finns här för mig.
Utan att gå speciellt djupt in på våra samtal så kan jag säga att de lärde mig mer än allt annat i livet. Vad som är viktigt, vad som är värt att lägga energi på och hur jag vill leva ( och där då inte bry mig om negativitet från andra ). Kanske verkar det lite obrytt från min sida men jag är verkligen inte intresserad av att sitta och älta småsaker som absolut inte gör någon nytta att prata om. Samma i relationer eller onödiga orosmoment. Jag orkar inte, och jag vill absolut inte lägga energi på det. För jag vet vad jag vill och jag vet att jag vill nå dit.
Min mamma blev inte gammal, min pappa blev bara 26 år. Jag tänker inte slösa tid med att fega mer med vad jag vill. Har många års erfarenhet av att lösa saker och just nu ser jag bara fördelarna med att faktiskt få ha upplevt det. Är så pepp på det jag nu ska göra att det spritter i hela kroppen. Men först, två veckor semester till. Vila, bara vara jag, bara vara här. Göra precis det jag vill av varje dag.
