November är verkligen fyllt av baciller. Två gånger i mitt liv har jag varit smärtsamt medveten om det. Då jag var 16 år och hade fått min första lilla dotter. Oj oj oj, jag blev en vargmamma och skyddade henne mot allt! RS-virus gömde sig i varje hörn och likt en ninja ( nåja ), var jag redo att skydda henne mot allt ont som kunde skada henne. Att få barn i mitten av november tärde ett stänk mer än när jag fick barn i maj. Okej, det kan ju vara att hon var min förstfödda men det här med att få barn i vintermånadernas sjukdomsfyllda luft är inte avstressande.
Nu är jag där igen. Min mamma har elak cancer och de förbereder en behandling som är så intensiv och stark att vi redan nu, innan första dosen börjar ta på oss ninjadräkterna för att göra oss redo att beskydda. På onsdag är det första dosen cellgifter och sen följer 7 veckor av både cellgifter och strålning på samma gång. Jag ber om ursäkt redan nu om jag kommer att vara lite som en bodygard. Inte en nys i närheten tack och ta gärna svängen om handspriten. En förkylning ska inte få förstöra… vilket den kan…
Något helt annat som inte har med sjukdom eller jobbigheter att göra. Jag har en dröm om en grej jag velat göra så länge. Det handlar om utseende och specifikt handlar det om håret. Nu har jag klippt mig ganska mycket och är inte alls nöjd med min frisyr. Så jag tänkte, äsch, det är nu eller aldrig. Smsade en av de skickligaste jag vet som gör det jag vill göra och väntar på att hon ska tala om för mig vad vi behöver.
Förändring… hur kan det locka så? Självklart vet jag varför jag så himla mycket vill krypa ur skinnet nu men det är som en frisk fläkt i allt elände. Jag tror jag ska gå och bli lite hälsosamt tokig en stund. Det kan bli kul det här.