Gott fölk, tiden är här. Halsfluss och förkylningar lömska som självaste Dr. Evil susar in i husen som en giftig dimma. En efter en av familjemedlemmarna droppar ihop i tjocka halsar och snörvlande näsa. Lite som en Zombiefilm ser man en efter en förvandlas till oigenkännlighet… väl medveten som att snart, snart kan det vara min tur. Måste sköta varje kort i kortleken rätt annars faller jag.
Som mamma i huset har man visserligen vissa magiska krafter. Vi kan inte tala högt om dem, men som ett mysterium kan vi klara de värsta magsjukor och förkylningar. Oförklarligt kan vi mammor torka kräks och hålla hår, men forfarande lite skamset själva lägga perfekta korvar när dagens nummer 2 ska göras. Vi är medvetna men kan inte riktigt förlita oss på den magin.
När man minst anar det så åker man på det, då lyckas zombieviruset nästla sig in i mammans superceller. Det som sen följer är inte barmhärtigt. Då, vartannat år ungefär får mamman hela periodens missade sjukdomstillstånd och golvas ända ner i grunden under källaren.
Enligt mina beräkningar så är jag ganska säker denna omgång. Om man ser på själva sjukdomstillfällen då jag haft en inflammation nyligen. Dock kan jag kanske kalkylera på fel blad inser jag nu när jag skriver detta. Min inflammation är ju inte relaterad till någon familjeåkomma. Den är till största del säkerligen stressrelaterad. Gills det då? Har jag grönt kort för denna zombieapokalyps eller är det två olika universum?
Jag hukar mig, ninjar vidare, räcker glas med vatten, saft och isglassar. Ser medlem efter medlem i familjen förvandlas och vet att om deras utseende nu förvrids litegrann så tittar jag på en utgång som kommer innebära att jag blir den där stackars zombien som bara drar sin överkropp över gårdsplan. Inte kommer jag ha några ben att stappla fram på, oh nej… jag blir den benlösa stackaren som med ett alldeles för stort gap drar mig fram på var-nu-zombies-alltid-är-på-väg-vägen.
Önska mig lycka till…
