Jag minns när jag var 9 år. Det var första gången jag fick glasögon och jag kände mig så obekväm att jag dagligen ville krypa under en sten och gömma mig där. Efter ett tag slutade jag använda dem, jag blev aldrig vän med dem.
Nu är det lite samma sak. Jag har fått sådan spänningshuvudvärk så i mitten av sommaren tog min man med mig till optikern. Visst, översynt och brytningsfel. Inte konstigt att jag haft huvudvärk igen. Stressen efter helvetesåret gjorde inte saken bättre. Så, två par glasögon och ett par solglasögon, utformade för att göra mitt liv enklare.
Samma sak händer här, så här ett gäng antal år efter barndomen. Känner mig utklädd och är nästan beredd på att människor ska falla ihop i skratt när de ser mig. Vänjer man sig? Kommer jag någonsin bli kompis med mina glasögon eller ska jag bara fixa linser direkt?
Känner mig inte ful alltså, bara utklädd. Som om jag lika gärna tagit på mig en fantomen-dräkt och ska hålla föreställning. Jag blir liksom inte ett med glasögonen.
Det är onsdag och första jobbveckan är igång för fullt. Saken är att jag har lovat mig själv att inte jobba för mycket denna termin. Lite av ett lyxproblem kan jag säga för M.I.L.L.A.mind AB mullrar. Jag är otroligt effektiv när jag sätter mig så jag HAR tid för uppdrag, jag har lovat mig själv planering bara. Sälj startar nästa vecka och denna vecka har planerats.
Jag måste erkänna att jag är förälskad i mitt jobb. Familj och jobb, familj och jobb. Jag och min bror satt och pratade och kom fram till att vi kan unna oss det denna höst och vinter. Fokus på familj och jobb. Det måste vara så för vi har verkligen behövt välja bort dessa två saker det senaste året. Shit vad det kommer efterdyningar nu, som små jordbävningar ser vi effekten av den katastrof vår familj gått igenom. Men handen på hjärtat så känns det faktiskt jävligt elakt så här i efterhand att vissa inte alls visat respekt för det vi tvingades gå igenom. Men visst lär man sig att värdesätta sin energi och tid mer, alltid något.
Så nu jobbar jag tio gånger snabbare och effektivt. Lägger undan mobil och dator på eftermiddag / kväll. Inte till 100% för jag har ganska stora barn och de vill inte hänga med mig jämt. Men känner mig inte stressad på samma sätt. Har mer kontroll och DET har mammas resa i cancern lärt mig. Vi vet aldrig om vi har nästa år, inte tänker jag försaka de jag älskar för att inte känna mig dum för att jag inte hunnit med något. Punkt slut.