Går med tunga steg upp för trappan vid lunchtid. Det känns som om jag jag blivit överkörd av en bil. Träningsvärken efter mina övermodiga gymbesök i veckan gjorde precis vad de skulle, de gav mig en jämn värk av glada muskler. Den tillhörande tröttheten är förlamande och långpromenaden på förmiddagen mjukade upp den stela kroppen.
Efter lite tafatta försök att planera min dag så ger jag upp och viker mig. Åker liksom med i stället och går och kryper ner i min säng när övriga individer i familjen åker till några vänner. Där, under mitt täcke och med ljudet av Yogagirls podd så tar jag vad man vid medelhavet kallar siesta. En perfekt tupplur där jag inte riktigt kommer ner i djupsömn men får den sköna känslan av att försvinna in i mellanläget av vakenhet och sömn.
Med lite chockad kropp, förlamande trötthet och om jag ska vara lite ärlig så en energi där taggarna fälls ut lite väl lätt så var vila en utmärkt idé idag.
Efter så tog jag reda på var resten av familjen var och packade in mig i bilen dit. Ni förstår, vissa vänner är sådana att man kan verkligen dyka upp precis som man är. Och jag kände mig tröttare än tröttast, lite låg och jobbig i själen då jag uppenbarade mig. Ville bli gladare och tanka lite energi från dem. Det fungerade. Förutom att vi blev bjudna på middag ( underbart ) så badade barnen i poolen och vi skrattade och pratade.
Klockan tio packade vi i hop oss lite chockade att klockan gick så snabbt. Nu känns det bra igen, känner mig glad och lugn. Felet man ofta gör när man känner sig lite låg är ju att man liksom stänger in sig. Heldumt och inte alls någon framgång i att fixa lägen som känns jobbigt. NU efter flera veckor av ledighet börjar jag kunna gå in i någon slags semesterkänsla. Vila, ladda upp och tillåta mig att inte känna mig rastlös. Bästa beskrivningen jag kan komma på är att det känns som om jag landar.
Jag är inte bra på att åka till vänner just nu, jag vet om det. Är dålig på att ringa och smsa, höra av mig och åka iväg. Därför är det så otroligt skönt att ha just de som är mitt liv just nu. De tolererar liksom att jag är som jag är och förstår. När vi träffas så blir jag så lycklig och jag är verkligen så tacksam för att just de som finns här gör det. Det är lyckopiller. Riktiga lyckopiller.