Efter att jag läst om att Terese Alven nu tagit sitt sista andetag så sitter jag här med en känsla av tomhet i bröstkorgen. Vi sprang på varandra på några event, hon mötte mig stressad en gång på St. Eriksplan och hejade i förbifarten. Hon var en av de där tjejerna i branschen som verkligen var en förebild som gav kraft och mod att vara just sig själv.
Fan. Får man tänka så som jag gör just nu? Jag tänker… varför?! Varför drabbas de goda? De fina? Varför kan inte cancer om det nu måste finnas sätta sig i avskummen? De själviska, hatiska, vidriga? Varför måste de där som är så mycket fint drabbas?
Mamma sa aldrig någonsin ” varför drabbar det mig?`” Tvärtom så sa hon att vi aldrig har några garantier och att man ska leva varje dag. Inte som om det vore den sista men efter sina egna förutsättningar.
Det här med Terese gör ont. Hon var ett år äldre än mig bara, har två små barn och en man. Hon var verkligen inte klar och jag känner ilskan till skitsjukdomen. Jag är en av de där barnen som förlorade min förälder då jag var liten. Jag vet hur ont och onaturligt detta kommer vara. Jag tänker på hennes man som nu har en tid framför sig där sorgen gör ont i hela kroppen. Saknaden. Alla känslor, alla måsten, allt som saknas.
Det ÄR hemskt. Det ÄR ledsamt. Det är ORÄTTVIST. Det finns ingenting som man kan säga för att få det att kännas bättre och sorg är att sakna en älskad och viktig person. Som gjorde så mycket intryck genom att bara vara sig själv.
Att jämra sig för det som hänt eller oroa sig för framtiden är att pissa på nuet. Som Mia Törnblom säger. Att vara här och nu är det enda viktiga.
När allt kommer omkring så ångrar man inte det man gjorde utan chanserna som man inte tog. Att vara den du är, det viktigaste som finns.
Idag brinner ett ljus för dig Terese. Jag vet hur många du nådde ut till, hur fantastisk både dina och Annas ord var i podden. Tack för allt, tacksamhet för dig.