Klockan ringer 5.30 på morgonen och jag går sömnigt ner och trycker på kaffebryggaren. Doften av kaffe sprider sig i hela huset och knorret som bryggaren ger ifrån sig när drycken lugnt droppar ner i glasbehållaren ger en känsla av lycka. Jag går in och ger min minsta son en lätt puss på pannan, utan att väcka honom då han har en timma till på sig att samla energi innan klockan ringer. Sen går jag in på toaletten och byter om till träningskläderna jag hängt på dörren kvällen innan. En snabb titt i spegeln och möter mig själv med ett leende. Ett kraftfullt verktyg som är lätt att använda, – bli glad när du ser dig själv.
En snabb kopp kaffe och sen åker skorna på. Bara en liten bit från mitt hus så vänder jag mig om och tittar tillbaka. Där, där är hemma. Där ligger min familj och sover lugnt. Människor som gör mitt liv underbart. Snabbt åker mitt minne tillbaka till bilturen några dagar innan då jag och minsta pratade om kärleken. Hur stark den är och varför den är så stark. Hur en förälder älskar sitt barn och varför. Beskyddande kärlek som bultar så hårt i bröstkorgen att det känns som om den ska explodera ibland. Jag förklarade det som om att mitt hjärta flyttade ut den dagen jag blev mamma. Man vill skydda, göra lycklig och älskar med sådan kraft att man tänker på sina barn minst en gång i timman, jämt.
Lugnt står jag och tittar på huset. Fylls av sådan lycka att jag inte kan låta bli att brista ut i ett skratt. För första gången på så länge kommer det ett ljudligt skratt av ren och skär lycka.
Som en ninja skjuter jag bort känslan av rädsla som efter ett gäng jobbiga år nu blivit rutin som motreaktion till spontan lycka. Den är som en skugga och den säger till mig att bli rädd varenda gång jag känner just trygghet, lycka och lugn. Snabbt viskar jag mitt mantra flera gånger och raderar rädslan ur kroppen. Den ska inte få styra mig längre. Tar upp kameran och tar en bild på det som ligger framför mitt synfält, bilden av det som får mitt bröst att svämma över av lycka. Sen springer jag vidare.
Med en podcast i öronen andas jag djupt medan fötterna snyggt sätts ner på grusvägen i en rytmisk takt. Löpcoachutbildningen sitter i och jag syresätter kroppen för att utveckla konditionen till det jag vill. Jag skapar. Tankarna är i podcasten där Rebecca Stella och Vanessa ruslyckligt pratar om sin livepodd de hade i helgen. Deras totala lyckorus sprider sig genom hörlurarna ner i kroppen och jag njuter.
Lite längre fram stannar jag igen och hamnar automatisk i meditation t av naturens skönhet. Slänger en blick på klockan och ser att den är några minuter över 6 bara. Värmen osar från marken och dimman kramar solens strålar över det daggblöta landskapet. Det här, detta är receptet på lugn.
Åter igen försöker rädslan att leta sig in i min hjärna och skräcken över hur tufft det kan vara försöker riva hål i min upparbetade bubbla av lycka. Jag andas in och pressar hårt ut luften tillsammans med känslan. ”Nej! Du är inte välkommen in i mig längre! Du förstör! Bort! ” Åter igen tar jag en bild över landskapet där jag vill springa varje morgon och kväll. Starta dagen, avsluta dagen.
Mental styrketräning är något som behöver upprepas och praktiseras bäst då det är motstånd. Utveckling sker i de stunder man våga ta kontroll. Jag tar kontroll. Jag vill känna lycka och kärlek. Lugn och ro. Energi och framtidsplaner. Fortsätter springa hemåt med podden sjungande i öronen. Jag tänker inte förstöra mer genom att vara rädd, jag orkar inte.
Hur vill du att det ska vara? Dagdröm och gå in i rollen av den du vill vara. Efter ett tag så blir du det du tänker, alltid.