Stilla låter jag täcket omsluta min kropp på kvällen. Det handlar inte om att klara dagar rent överlevnadsmässigt, så är det inte. Det gäller att klara dem med huvudet högt och med ett hopp om framtid. Inte låta alla känslor skapa en situation som är svår att reda ut senare. Jag vet att det kommer ett efter, jag vet att jag kommer att vakna lycklig igen. Just nu gör det ont men det finns ett efter. ” Du är så stark Camilla!” Kanske? Jag skulle mer säga att jag är medveten om att det är så här. Tyvärr har döden ständigt varit närvarande så sorgen är hanterbart.
Välkommen in i mitt hjärta sorg. Riv, slå sönder, gör ont och sabba. Gör dig inte hemmastadd, låt mig sen laga det i lugn och ro. Självklart gör det så ont att jag ibland skriker ut mina andetag. Vissa dagar är så icke hanterbara att jag går och ser alla potentiella saker som kan skada mig. Det finns så mycket, samtidigt så lite. Min familj är mitt allt och när en av de som står mig närmast dör i min famn så är det som att gå i en dimma. Andas i en bastu. Ta sig upp ur ett träsk. Det krävs kraft, kraft som ibland tar slut.
Vissa dagar känner jag mig starkast och mest produktiv i världen. Andra dagar känner jag mig som ett litet barn som med skräck i bröstkorgen inser att hon tappat bort sina föräldrar i en stor affär. Kan inte beskriva hur saknaden efter henne känns för den är så stor. För stor. Det är okej, det är så här det känns att ha förlorat någon man älskar så mycket. Sen att en skitsjukdom som cancer tog hennes liv, hon hann inte ens gå i pension, det var för tidigt, vi skulle ha ett hus i Spanien och sitta där tillsammans sent på hösten för att dra ut på sommaren och tjuvstarta sommaren genom att vara där tidigt på våren. Vi hade planerat så mycket och nu är det inte möjligt. Vi var inte klara, hon var inte klar. Hon hade så mycket mer att ge. Cancern satte stopp för det.
Samtidigt fortsätter livet, det där trixiga som dag för dag ska roddas. Solen går upp, solen går ner. Mellan oss så kan jag ju erkänna att en dag eller två skulle det vara skönt att bara ligga och se på serier i min säng. Men så fungerar inte min vardag just nu. Därför är det så skönt att jobba med just det jag jobbar med, en energipåfyllnad utan dess like.
Stark är inte vad jag skulle kalla mig. Acceptans över att det är som det är, det är snarare det jag håller på med. Och ett hopp om att allt jobb jag gör nu kommer göra framtiden enklare, det skulle mamma vilja.