” Vem är jag när jag inte vet vem jag är? ”
Jag stryker över hennes bord. Jag luktar på hennes kudde. Jag sitter i långa sekunder och tittar på hennes porslin. Jag hittar hennes anteckningar och stryker över bokstäverna. Oj vad jag älskar henne och nu får jag aldrig mer prata med henne. Aldrig mer få råd, aldrig mer få en smekning över kinden eller bara prata av mig när jag tycker att något är jobbigt. Inte ens en vecka har hon varit död nu och jag saknar henne så att det känns som om mitt hjärta är trasigt.
Hon har gjort mig stark, hon har fått mig att våga det jag gör och hon har skapat den där kärnan i mig som säger att jag klarar vad som helst, bara jag gör jobbet som krävs. Min mamma var i särklass en av de bästa föräldrarna som vandrat på denna jord. Varför? Jo, för att hon gav mig insikten om att vi skapar vår egen situation – jämt.
NU, precis nu när känslan av att livet suger röv så är det ett absolut gyllene tillfälle att tänka ”rätt”. Jag kan gå och lägga mig under mitt täcke och skita i allt. Men jag kan också leva dag för dag och förvalta hennes positiva attityd väl. Jag väljer. Min vän svängde förbi idag och gav mig en lång kram. Han släppte mig sen och sa att det syntes i mina ögon. Min beslutsamhet, att jag fått en ny kraft. Något har lagt sig tillrätta. Min vän har i många timmar pratat med mig om allt. Livet, val, andra personer och mina ambitioner. Han vet, och han ser. Jag har fått något nytt i ögonen och jag känner det i hela kroppen.
NU gör det så in i helvete ont men nu är jag också orädd. En av mina värsta mardrömmar har hänt och jag gjorde allt jag kunde för att det skulle bli så bra som möjligt. För vad hade jag gett henne om hon dog i vetskap om att jag var förkrossad och inte orkade mer? Nej, vi hade långa samtal om att leva livet. Att inte bry sig. Att lägga energi på det viktiga. Att skratta i sorg och rädsla. OM vi skrattade? Jag och mamma skojade, skrattade och grät det här sista fyra och en halv månad då vi viste att hon skulle lämna jorden mycket tidigare än planerat. Vi satt i timmar och pratade. Inte om döden, utan om livet. Livet, det vi blivit välsignade med då rätt spermie och rätt ägg möttes för att just vi skulle få denna chans att leva. Är det något jag kommer att hedra mamma med så är det att göra ALLT det där vi pratade om.
Det är i de svåra stunderna man blir stark. När man har möjlighet att utvecklas eller skapa en ny erfarenhet i rätt riktning. Mamma hade varit så ledsen om jag hade gett upp nu, för att jag är så ledsen att det känns som om att min bröstkorg gått sönder. Att vara ledsen, så ledsen som jag är, betyder bara en enda grej. Det är att jag älskade / älskar henne så otroligt mycket som jag gör. Det är vackert. Jag hade en närvarande mamma som brydde sig om mig på riktigt. Hon fanns där, jämt. Att vara ledsen är inte farligt, jag sörjer. Jag sörjer min bästa vän och min mamma, hon fattas mig så att jag inte greppar det. MEN, jag klarar av det. J A G klarar av det och det är hennes förtjänst.
Så min vän som kramade om mig i dag och sa att han såg något nytt i mina ögon hade rätt. Min mammas död och resan mot den gav mig så mycket erfarenhet att jag känner mig starkast i världen, inget skrämmer mig. Kanske blir inte jag så gammal heller. Och jag ska inte slösa en enda sekund på att vara rädd mer. Jag ska leva mitt liv – så som jag vill.
Tack mamma, jag älskar dig med hela mitt väsen.
