Hon fattas mig! Sorgbearbetning och livet i en dimma.

Med halvslutna ögon och en ojämn andning tittar du på mig. Min starka, vackra mamma. Så redo att ge dig av, så modig, så medveten men samtidigt halvvägs iväg. Varje steg jag tar, varje andetag och rörelse känns helig och betydelsefull. Vinden som letar sig in i det halvöppna sjukhusfönstret får färger och gardinens dans i denna stund är den vackraste jag sett. Din beröring, våra pussar, våra kramar är bland det största som hänt. Jag vet att dina timmar är räknade och att varje puss kan vara den sista jag får någonsin. De där pussarna och kramarna jag likt ett barn alltid trott var utan stoppdatum. Nu när du är borta så är jag så tacksam över dem, jag sparar dem, ville inte tvätta min kind. 

En hel dag, en hel natt fick vi sitta bredvid dig och bara vara, nu fattar jag verkligen vad att sitta vak betyder. Jag, min bror och du. De tre musketörerna. Tandläkartider, förlossningar, möten eller stora beslut. Vi har alltid gjort saker tillsammans för man lämnar aldrig någon ensam, det har du alltid varit noga med. Så skulle det ju fortsätta? Varför kom cancern nu? Du skulle ju bli gammelmormor, kanske gammelgammelmormor? Så här skulle det inte bli ju. 

Nu satt vi här, och en av oss skulle ta sitt sista andetag. Din hand var varm, din vackra aura skiner stark av all den kärlek du sprider. Klockan 05.45 ändrar dina andetag läte. Jag sätter mig upp från min halvliggande position precis bredvid dig. Säger till min lillebror att det är dags, att du ger dig av nu. Vi håller om dig. Tittar. Håller oss från panik och viskar hejdå… ha det underbart… hälsa de andra. Så försvann du … och det blev tystare än tyst. Tomt. Så tydligt att din vackra själ vandrat vidare, så lugnt… så vackert. Kvar satt vi och bara va. En lättnad över att du slipper ha så ont men med ett enormt tomrum i våra hjärtan.

Nu när du är borta är kärleken till dig starkare än någonsin mamma. Så mycket samtal, meddelanden och hjärtan. Så många människor du har berört, spridit skratt och kärlek. Mamma, om jag blir hälften av det du varit så är jag stolt. Du gjorde avtryck och din styrka hjälpte så många många människor.

Skärmavbild-2019-04-25-kl.-16.04.36 - Hon fattas mig! Sorgbearbetning och livet i en dimma.

Idag är det dagen efter. Vaknade upp arg. Jag saknar dig. Det är ju dig jag ringer när jag är så här outgrundligt ledsen. Du fattas mig! Jag känner mig som Mattis i Ronja Rövardotter när han skriker efter Skallepär ( så intern jämförelse men ni fattar känslan ), Du fattas mig! Det gör ont mamma, men jag är inte rädd. Du har lärt mig så mycket. Anledningen till att det gör så här jävla ont är för att vi hade så mycket kärlek och det är fint. Hellre älska och sörja än att aldrig fått älska.

I morse blåste det storm. Likt mina känslor revs upp letade vinden upp nya vägar med obarmhärtig styrka. I går höll jag mina barn i min famn. Gråt som slogs inne i kroppen på dem, vred om som kramper. Jag är likadan. Det kommer så djupa ljud i min gråt att jag tror att revbenen ska knäckas. Varenda cell i mig gråter. Jag sörjer… på riktigt… jag sörjer så att inget annat spelar någon roll dessa dagar. Du var så speciell och det känns som om en bit av min kropp har ramlat av. Min bästa vän, mamma, beskyddare och rådgivare i allt. Få människor har det jag hade i dig. Jag tror faktiskt att du visste om alla mina innersta hemligheter, du fick se mig svag när jag inte ville visa det utåt. Aldrig någonsin har jag känt en sådan kärlek från någon annan. Den kommer alltid att vara kvar mamma. Lita på det.

Sorgens stadier kommer att ta sin tid, jag vet och jag är okej med det. Tiden läker inte alla sår men jag lär mig hur jag ska skydda det. Idag bestämde jag och M att din begravning ska vara allt annat är svart, ledsam eller nere. Det ska vara en hyllning mamma. En hyllning för det arbete du gjorde på jorden och en hyllning till vilken otrolig mamma du är. Inte var, ÄR. För du är det, och kommer alltid vara min mamma.  Dina ord, dina åsikter och ditt sätt att vara kommer leva kvar utan en kropp. Du är en legend.

Men jag saknar dig… åh vad det gör ont just nu… jag saknar dig. Du fattas mig. Jag saknar din hud. Jag lovar dig att göra allt det där jag ville men inte vågade för vet du? Nu är jag inte rädd för någonting längre.

2 Kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.