Jag sitter i myskläder. Sköna plagg som vaggar in mig i någon slags trygghet jag lärt mig att skapa. Fredagkväll, ett glas rött och en god fredagsmiddag bestående av klyftpotatatis, ungsgratinerad lax och broccoli. Magen ropar suktande efter mat och jag väntar tålmodigt på Jocke som jobbar sent idag.
Idag har varit en fullsmockad dag med mycket samtal, framgång och hjärtknip. Har varit på säljmöte och sålt in en kurs för chefer. Jag lever drömmen, mitt företagande går bra nu och jag stormtrivs.
Efter det tog jag ett gäng jobbiga samtal, sen åkte jag till sjukhuset där mamma blev inlagd idag. Hon har så ont och idag var hon inte alls fräck. Det går snabbt nu, alldeles för snabbt. Mitt hjärta värker i den starkaste kramp. Det är oförklarligt den där känslan. Gråter gör jag inte så mycket. På natten vaknar jag av hjärtskärande gråt , det tar en stund att förstå att det är jag som låter. Samtidigt så är jag noll rädd för konflikter. Fick meddelande från flera människor om en sak som en annan människa kunde ta. En sak som inte alls är speciellt relevant för mig. Jag drar liksom tyngsta lasset och behöver inte belastas med annat. Så jag skrev håll tyst, lär dig respekt och håll tyst. Prata inte med mig.
Jag sorterar och är tydlig. Tack mig, tack för att du orkar stå upp för dig själv. Jag är lite kär i mitt nya orädda jag faktiskt. Äntligen! 36 år tog det. Men det var det värt. Nu kör vi.
Det viktigaste av allt är i alla fall att tro på kärlek. Det är en sak som mamma lärt mig sedan jag var liten. Man vinner alltid om man är snäll. Mot andra och sig själv. Vänd andra kinden till och allt det där. Krig bekämpar man aldrig med krig och bråk hör inte till vardagen. Inte för att bråk alltid ska undvikas men man ska välja sina krig helt enkelt.
Det grö jag nu. Är någon på mig så säger jag – låt mig vara. Just för nu, just nu.