Måla, säga ifrån och flum i frihet.

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

En känsla jag inte känt på länge börjar fylla min kropp. Jag vill skapa. Jag vill ta på mig en klänning med alla världens färger, springa barfota i grönt gräs och måla tavlor med oidentifierbara figurer. Tavlor som väcker egna versioner om vad man ser. Jag vill känna solen värma min hud och jag vill blundande möta dess strålar genom att bara vända ansiktet mot himlen. Känna frihet och lugn. Jag cravar det så mycket att jag gråter i hjärtat. Det krampar.

Att beskriva nuläget är omöjligt. Det är så overkligt och vackert, hemskt och mörkt på samma gång. Jag är trött men inte av anledningar som många tror, jag är snarare trött av att behöva prioritera bort det jag längtar efter mest. Jag har så mycket energi i mig att jag spricker, samtidigt som jag längtar efter att sova. Vara trött, vila, vara trygg. En längtan att andas djup har aldrig varit så tydlig. Låt mig va… kom… krama mig… låt mig va.

Att skriva är verkligen en sådan stund för mig. Jag sätter mig, gör mig redo, vill inspirera … tomt. Det enda jag vill skapa genom bokstäverna på tangentbordet är målande beskrivningar på livets alla nyanser. Som en tavla där bokstäverna är färger och den vita bakgrunden är duken.

Men är inte svag, tvärtom. Jag känner mig som ett mullrande åskmoln, fylld med energi som bara vill braka ut. Håller mig, nickar, väntar, är arg, glad, ledsen, förväntansfull och trött. I hjärna och kropp, med en inre storm.

Människor passar på att lägga ut krokben när jag vinglar som mest tyvärr. En familj i denna totala kris som vi är i behöver inte det. Verkligen inte. Så jag kommer att anmäla denna gång i stället för att sitta lydigt och ta emot lass med bortförklaringar, deras sätt att skylla i från sig och det otroliga massmissbruk som föregår gång på gång. En lättnad i min själ att våga ryta ifrån för första gången på väldigt länge.

Att vara i nuet har aldrig varit verkligare. Med detta föds en urkraft i mig som mullrande växer sig starkare för varje dag. Jag tackar alla högre makter för mina utbildningar och mitt jobb i den egna verksamheten. Kan snabbit identifiera om mina reaktioner är verkliga eller ett resultat av vakennätter, oro, eller omhändertagande av min lilla mamma nu när cancern sparkat undan fötterna för henne. Hon är så sjuk och det gör så ont att stå och se på. För så känns det. Inget jag gör är tillräckligt bra för att få bort den från hennes kropp. Det jag kan göra är att förenkla, ta hand om, hålla handen, ordna med saker för henne, sova bredvid och följa med. Vara där.

Allt annat är sekundärt just nu. Vi är oss, vår lilla familj, vi. Ungar, mamma, syskon och man. Vi kramas, skrattar, gråter, är och tar oss rätten att vara så. Från och med nu i alla fall.

 

Så, det är så här det känns att släppa taget om all kontroll och flyta med? Skönt, befriande och otroligt härligt att sluta oroa sig. Mindfulness inom KBT varje fredag, ett team med hjälp i form av hemtjänst lättar bördan från mina axlar och en alldeles nyvunnen styrka i mitt inre skvallrar om att nya vindar är på väg att blåsa upp.

Jag ger inte upp, inser bara att nu är nu. Till er jag älskar, till mina vänner som aldrig får ett samtal av mig… håll ut, snälla håll ut. Jag gör det inte av ointresse. Kom hem till mig, haffa tag i mig eller vänta så kommer jag komma krypande tillbaka med ett förlåt.

Sätter mig ner och skapar lite. Täljer en pinne. målar en tavla, dansar naken i regnet ( nåja ) och andas i nuet ett tag.

Min egna verksamhet fortsätter som vanligt för jag njuter av att uttrycka mig och är inte speciellt rädd för att du ska tycka att jag är dum. Fortsättning följer.

 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras