Låt mig starta detta ( antagligen långa ) inlägg med att berätta att jag är chockad jag också. Efter alla år av att ha lärt mig att jag jobbar för mycket, stressar och överlever i vardagen, så känns det som om jag gett en djup suck till hela ”bit ihop”-fenomenet. I säkert tre år har jag möts av två olika läger: – Bit ihop och gör jobbet! Eller: – Du MÅSTE vila, det går inte att hålla på så som du gör.
Men visst måste vi ha tak över huvudet? Vi måste vi kunna köpa mat? Vi måste vi kunna betala våra ( och andas ) räkningar? Sverige, jobbar du så tjänar du. Tillåt mig att skrika en mening som två av mina bästa vänner gör när de blir trötta på nått: (Faaaaaaan)tastiskt!
Du kan jobba non stop gratis, om du inte gör det smart. Du kan jobba dig död om du inte passar dig. Min irritation över mina egna duma val har gått över till en skön insikt om att det går att välja. Allt har inte varit att kasta pärlor till svin, jag har byggt upp en grund som är underbar. Minorna jag sprungit på har lärt mig att komma framåt. Men nu, nu höll jag på att gå på en farlig bomb.
Okej, då till rubriken. Vet du? Jag älskar min kropp. Jag är så tacksam för vilket virke den nu är gjord av och att min brist på tänk om konsekvenser när jag ( i min tro ) nu gör allt för att komma på fötter efter en period av skit. I går åkte jag till den nya vårdcentralen jag tillhör här i Bohuslän. Jag sa att det känns som om en ninja smidigt har placerat en hoppspark på min bröstkorg och jag har haft småfeber från och till i över två veckor. Nu går det liksom inte att bita ihop denna orkeslöshet längre, jag måste ju ha något virus i kroppen?! Doktorn körde sin grej och det mesta var bra, det mesta… fram till EKG kördes. När andning mättes och när min trötthet syntes i form av ett ansikte som nog såg mer svullet ut än en påkörd grävling en varm sommardag.
Farbror doktorns höjda ögonbryn sa att han ville ha in mig på akuten, direkt. Jag använde så klart mina sista droppar energi till att bedyra att jag inte behövde att han ordnade transport. Att min man kör mig ( min nyopererade man ) men det sa jag inte till honom så klart. Mr. J skulle vara med mig nu, ville inte göra detta utan honom för jag som odödlig insåg att även jag nu sprungit på min kryptonit. Med ett tveksamt okej lät han mig ta pappren och åka in själv. Nu vet jag att jag är lite dum med att inte exakt vara sanningsenlig då det kommer till hur jag mår. Jamen ni vet, en sådan där idiot som kan tappa foten och positivt upplysa om att det är okej, jag har ju en till? Så Mr. J skulle inte bara fungera som support, utan även lögndetektor. Ni förstår, skarpt läge för de nygifta.
Mitt beteende kring min egen hälsa är inget jag är stolt över. Samtidigt som jag är en version av en troende, odödlig treåring så vet jag ju innerst inne att det inte går. ”Bara lite till” har varit mitt mantra, bara tills jag är klar med det där eller det där. Jag ska bara fixa det där så slappnar jag av. Jag älskar ju min starka lilla kropp, den är fantastisk. Nu skäms jag som om jag blivit påkommen med att snatta i lokala livsmedelsaffären.
Nu fattar jag. Lite sjukskriven, en plats på hjärtavdelningen ( jag ska tillbaka och kolla om jag haft trasigt något ) och en diagnos om att jag har haft en hjärtmuskelinflammation som läkt ut själv. Jag är på väg tillbaka nu och måste vila i två veckor. Min superhjältekropp läkte den, jag fick en chans till. Tacksamhet är bara förnamnet på det jag känner till mig själv.
Nu får det vara bra, nu är det jag som skapar den där helförändringen som ska till. Nu blev jag tillräckligt motiverad och skrämd, nu är det dags. Ska nog bli hippie och flumma runt lite. Men mest av allt, nu ska jag göra på helt och hållet mitt sätt. De som är med är med, de som inte är med. Ja? De kan få semester från min uppenbarelse.