Skolsköterska – Håll käften bara.

Inte alla, absolut inte alla. Om du nu är världens bästa skolsköterska som inte känner igen dig i det jag skriver så ber jag dig att ta din superhjältekraft och fortsätta att jobba som du gör. Detta är till skolsköterskor runt om i landet som spär på ätstörningar och dåligt självförtroende.

För det första, skippa BMI mätningarna när det kommer till barn och ungdomar. Det där grottmänniska-verktyget är till för EXTREM fetma eller EXTREM undervikt. Allt där emellan kan med ett hälsosamt dra-åt-helvete lämnas att användas på ett annat sätt. Mät INTE BMI på mellanmänniskorna, det är bara hets och idioti. BMI-mätningar är INTE till för gråskalan, okej?

Den som kan visa mig en studie i att vikten symboliserar hur hälsosam kroppen är, bring it on. ( Nej, jag är inte dum i huvudet och säger att extrem övervikt är ofarlig. Jag säger att skalan på VAD som är övervikt är otroligt obeprövad ).

Så ni skolsköterskor som säger att tonåringar ska ställa sig på vågen ofta för att hålla koll på vikten eller ” för att hålla motivationen uppe”.  Har ni någon gång, någonsin hört talas om kommunikation till positiva kroppsuppfattningar? Har ni ens sladdat in på kommunikation till människor i känsliga åldrar? Att ni ens efter -90 talets sociala mediaexplosion tror att ni förmedlar någonting gott i att säga till tonåringar att ställa sig på vågen är ren och skär IDIOTI. Inget annat, punkt slut.

Att med ett höjt ögonbryn ”oroa” er för vikten på ett mellanstadiebarn är sunt. Bra, good job. När du gjort det så gör du så att du ler åt barnet och sen säger hejdå. Lyfter upp luren och ringer till föräldrarna för att samtala om din oro. NEJ, du säger INTE till barnet att sluta äta mackor. NEJ du säger inte till barnet att det är lite för överviktigt. Detta är en motorväg in till anorexi och bulimi. Vet du inte detta så är du korkad, på riktigt. Din intelligens behöver tränas och det finns många verktyg till detta. ( Jag kan komma och utbilda er, be din chef att kontakta mig ).

Att skolsköterskor runt om i landet beter sig på detta sätt är ett problem. Har du varit med om det? Berätta gärna. Jag har hört MÅNGA historier och upplevt en stor del själv. Är det inte dags att be dem hålla käften och gå någon slags utbildning i hur man hanterar detta problem?  Eller i alla fall pratar med barn och ungdomar?

För ARBETSGIVARE: [email protected] 

14 kommentarer
  1. Så grymt viktigt att få ut detta. Min son råkte ut för en sådan i klass sex, och slutade äta helt.
    Vi har haft en resa med honom under klass 7 och 8 för att han blev underviktig i stället. Slet med skola och huvudvärk.
    Idag fyller han 16. Fortfarande lite för låg i vikt, men jag har slutat vakta honom. Då han känns tryggare i sig själv och sitt förhållande till maten igen.
    Men jisses vad förbannad jag var när detta kom fram.

    1. Så fruktansvärt jobbigt för honom. Detta är verkligen det som får mig att se rött när människor som jobbar med barn inte är smartare. Detta är en otroligt känslig ålder och om någon ( framförallt inom vård ) säger att det är fel på dem, ja då tror barn och ungdomar detta.

      Heja heja din son som är på väg tillbaka, stor high five till honom!

  2. Jag har skällt ur en skolsköterska per telefon i just detta ärende. Utan att ens fundera på varför min dotter ökat i vikt med nästan 20 kg på ganska kort tid höll hon föreläsning om kostvanor och kallade min dotter tjock! Jag fick veta av dottern då hon kom hem ledde. Faktum var att hon åt medicin som orsakade övervikten, och det hade jag kunnat informera om ifall jag fått chansen. Hon hävdade att det ingick i hennes arbetsbeskrivning och att hin begått tjänstefel om hon agerat på annat sätt. Jag blir fortfarande arg så jag skakar när jag tänker på det!
    Idag har min dotter fått annan medicin, och jag lyckades motverka skolsköterskans fadäs. Dottern väger 52 kg till sina 160 cm. Inte för smal, bara perfekt. Lika perfekt som när hon vägde 75 kg….

    1. Tjänstefel?! Alltså dumheten där finns inga ord för.

      VARFÖR är det så svårt att ringa upp vårdnadshavare istället för att prata direkt till barnet? BRA att du skällde, BRA att du reagerade. Jag hoppas att hon fick sig en rejäl läxa.

  3. Så bra skrivet !! Min son har skolsköterskan gett direktiv åt att byts bröd, försvåra sig mer , hans vikt kan komma att ge han diabetes, han blir lika ledsen varje gång detts händer för det är inte första gången och som han säger, skolsköterskan är ju underviktig !! Sluta kränk mitt barn !! Han mår bra!!!

    1. Om ett barn blir ledsen eller visar ett obehag efter att ha fått höra något sådant så är det ganska uppenbart att det är fel att leverera det på det sättet. Ringa föräldrarna är det första som sköterskan ska göra. Punkt slut.
      Barn BLIR kränkta, det är DET som ska förhindras.
      Hälsa din lilla son att han är fantastisk PRECIS som han är.

  4. Hej!
    Du har så rätt! Tala vikt med föräldrarna, aldrig med barnen. Det är föräldrarna som serverar barnen. Barnen ska höra att de är fina och växer som det ska.
    Tycker jag som arbetar som skolsköterska.

  5. Jag tycker för det första att Camilla Jansson behöver utbilda sig själv i hur man talar ett vårdat språk!! Dessutom behöver hon uppdatera sig hur verkligheten ser ut. All forskning säger att övervikten ökar dramatiskt och särskilt i de yngre åldrarna. Ska vi bara strunta i det problemet?

    1. Jajamen! Camilla Jansson lovar att utbilda sig i vårdat språk när skolsköterskorna i fråga utbildar sig kommunikativt. Dvs. Hur man talar med barn och ungdomar ( som är en känslig ålder ).
      Min uppdatering av verkligheten är både påläst och bra. Om du studerar vidare lite i ämnet ser du också att förändringsprocesser i dessa samhällsproblemen löses genom en positiv och nyfiken motionslösning samt kosthållning som väcker intresse. INTE skräckpropaganda.

      Inte strunta i det, lösa det. Så gör man med problem. Välkommen till bloggen, kul att ha dig här.

  6. Å vad jag (tyvärr) känner igen detta..
    När jag var hos skolsyster på kontroll i 4:an (10år) så frågade hon mig om jag åt mycket chips och drack läsk? Nej svarade jag..”För du ligger lver din viktkurva nämligen”
    Sen så var det inte mer med det..hon ringde inte hem till mina föräldrar för att belysa ”problemet” eller prata om detta..
    För min del..
    Ja det blev starten på drygt 20 års mat och kroppsnoja..varav 15 med allvarlig anorexi..

    Tänker ibland på om jag blivit sjuk ändå..
    Eller om det var just de där orden som gjorde att jag förlorade min tonårstid och hamnade i anorexiträsket..
    Helt övertygad om att det var startskottet..ett onödigt sådant! Ett stolpskott..

    Idag är jag frisk och på något sätt ser jag ändå tillbaka på allt och känner att jag blivit stark av att ha tagit mig igenom det, men det har inte varit en dans på rosor och det är inget jag önskar en endaste människa på jorden att behöva drabbas av..
    Denna jävliga sjukdom drabbar så många omkring en också, föräldrar och syskon och vänner..

    Skulle själv på något sätt vilja jobba med att få ut info och jobba förebyggande med detta så att vi kan ge dagens unga verktyg för att inte hamna i skiten ❤️

    1. Åh, starka, fina, underbara du! Jag önskar så att du slapp att gå igenom det du gjort. Och som du säger, det är fler som gör det.

      Och jag VET att du gör skillnad genom att bara berätta din resa. Så otroligt starkt av dig att faktiskt komma ut på andra sidan med de kloka insikter som du faktiskt gjort.

      Kram kram och KRAM till dig <3

  7. Jag känner igen mig så väl i detta, i högstadiet fick jag gå till skolsköterskan flera gånger för att jag var stor (har alltid varit) hon såg det som sin uppgift att få mig till att gå ner i vikt och ändra mina vanor. Jag kommer ihåg första gången jag var inne hos skolsköterskan, då fick jag ställa mig på vågen flera gånger för att hon inte kunde tro sina ögon, hon funderade på om inte vågen var trasig för det fanns inte en chans att jag kunde väga så mycket tyckte hon, till saken hör att jag alltid har vägt mer än vad jag ser ut att göra. Jag har alltid vart stor men ändå haft en bra energi, vart ganska nöjd med mig själv under min uppväxt, jag har tagit för mig, varit stark och smidig. Ändå står människan och i princip trackar ner på mig för att så mycket kunde jag absolut inte väga, det bröt ner mig. Hon satte sen upp regler för mig i skolmatsalen, jag fick bara ta en portion mat, vilket ibland kunde vara svårt för mig då jag skulle orka med hela skoldagen och ibland blev man inte mätt på den portion man blivit tilldelad (beroende på vad det var för slags mat), sen fick jag absolut inte ta mer än ett glas mjölk då det inte var den ”blåa mjölken” vi hade i skolan, men den skulle jag i alla fall dricka hemma tyckte skolsköterskan… Kommer ihåg en gång skolsköterskan till och med var i matsalen för att se så att jag inte tog mer än en portion mat och ett glas mjölk… jag har sedan denna tiden haft en grymt krånglig relation till vågen…Samma skolsköterska sa också till min kompis (som var väldigt smal) att hen skulle äta mer grädde så att hen fick en mer hälsosam vikt…Det var ju ett tag sedan, man hade ju hoppats att det hade förändrats…

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras