Så satte hon sig i bilen, märkte av stämningen som osade orkeslöshet och enorm trötthet. Vissa dagar är kroppen tyngre än vanligt sinnet dämpat av en mantel av ångest och rädsla. De dagarna som kommer efter en oro när det är många saker som pockar på min stabilitet att rädda världen. Privat och jobbmässigt, vissa dagar då jag märker hur flyktbeteendet har slagit rot i själen och jag vill bara bort. Bort från måsten och bort från ansvar. De där dagarna jag bara vill skrika – LÅT MIG VARA till världen och kura ihop mig som en använd mensbinda i en papperskorg.
Jag tittar ut över naturen när vi kör över bron mot Uddevalla. Så vackert, så mycket färger. Naturen brinner av energi och riktigt sprakar av färger. Den vill att jag ska dit, den ropar… jag vill… men orkar inte. Har inte kraft sådana här dagar för jag är lite vidbränd. Lite sårig, lite skadad och behöver lagas. Jag vill göra det jag är till för, inte allt det här andra. Jag är inte till för detta, jag är inte duktig.
Hon satte sig i bilen, frågade kort hur det är och börjar sedan fibbla med telefonen. Jag sitter tyst, orkar inte prata om väder och vind. Laddar inför jobbet som komma skall, dit bilen för oss. Jag är tyst för att jag inte orkar mer än att ladda inför en timma av bra jobb.
Hon trycker på bilens stereo och kopplar upp sin telefon. Säger – NU KÖR VI CAMILLA och vrider upp volymen. Sen sjunger vi. Högt… vackert och med hela själen. Sen är jag glad igen… hon vet. Gimme gimme gimme…. all night long…