Som jag har skrivit några gånger här på bloggen så har denna vår inneburit extrem press på mig. På alla sätt som tänkas kan faktiskt och det resulterade inte så bekväma effekter. Min kropp gav praktiskt taget upp i juni och jag drog mig tillbaka från min hårda träning. Ägnade mig åt Yoga, vila och körde endast de pass jag var tvungen till. Eftersom att kroppen så tydligt sa ifrån på ganska obehagliga sätt så ville jag inte pressa den, utan var tacksam för vad den klarade av när jag var tvungen att göra.
Detta har resulterat i att jag saknar och faktiskt längtar efter lite hårdare träning igen. Visst har jag stress-symptomen kvar MEN efter ett ganska klockrent beslut i dagarna så vet jag att jag vågar tänka framåt och planera lite. Nu hänger liksom inte mina problem på det jag kan göra längre utan måste förlita mig på att andra gör det de blivit tillsagda att göra.
Så min längtan gick till att börja planera lite igen och efter att min rygg gav mig en vakenatt i natt så fick detta bli droppen. Halva ryggen lägger sig liksom som i kramp när jag inte tränar och ger nackspärr utan dess like. Jag måste fläta in styrketräningen i mitt liv igen och i morgon är det dags för första passet ordentliga styrkeprogrammet på länge. Det är dags nu, dags att väga för och nackdelar. Lugn, smart och genomtänkt…
Oj vad jag saknar det nu!
För ett gäng år sedan, när jag inte jobbade med träning, så hade jag svårt att få till tre ordentliga pass i veckan. Nu har jag problem att få till två vilodagar i veckan och efter en längre träningsvila som nu så har jag abstinens. Visst är det lustigt att inställningen är inställningen till träningen?