Med pulsen 20 slag högre än normalt står jag som vanligt tio minuter innan showen och undrar om någon ska dyka upp. Det hör till när man jobbar med sådant här, att tveka, vara nervös och liksom behöva svälja en liten kräkklump i halsen. BRIS var målet att samla in pengar till idag. Barnens rätt i samhället, en organisation som jag älskar just för att de finns till för just barnen. Ett telefonsamtal, en stöttande vuxen och någon att prata med. Så nu i starten på sommarlovet kändes det självklart att ge hela uppmärksamheten till BRIS.
Så ramlade de in en efter en, tappra dansare som stod redo för ett dansmaraton på 3(!?) timmar. Vilka hjältar!
Själva anlednigen till att vår – En hand klappar inte ensam – show finns är för att vi tror på att även i de mörkaste situationer kan vi göra skillnad genom kärlek och positiv energi. Detta skapar vi med dansglädje, show och träning.
Jag har lyckats att få ihop ett team tjejer med magiska talanger. Färgstarka personligheter som brinner för att vilja göra livet bättre för andra. Magiska, det är det enda ord som kommer i närheten av vad jag känner när jag vill beskriva dessa tjejer. VAD som än händer i dessa tjejers liv så står de där med ett leende som smittar med feel good-känsla. Jo, det är själva grejen, vi i teamet lever verkligen det vi vill förmedla. Oavsett vad som händer i berg och dal-banan vi kallar livet så kan du en sekund ( eller tre timmar ) boosta kroppen med dans, gemenskap och musik. En stund att fylla kroppen med energi, en gåva att ge sig själv när man behöver det som bäst.
Jo, jag är stolt. Riktigt riktigt stolt över vad – En hand klappar ensam – gör. Samlar in pengar, skapar leenden, skratt, rörelseglädje OCH för samman människor en stund där vi glömmer olikheter och problem. Det värmer mitt hjärta.
Nästa maraton är också på Bohusläns museum, den 9 september. Kom kom kom!
