Jag har tappat räkningen nu. Det måst vara tre – fyra år som jag haft klasser inne i stan och har blivit bortskämd med nya dansvänner genom dessa terminer. Olika människor på alla sätt men tillsammans är vi samma, vi är där för att dansa och träna. Alla mina utmaningar mottages med nyfikenhet ( nåja ) och ibland ett hjärtligt irriterat gapande om att jag är galen. Det vet jag att jag är och jag tror på att ibland ta in lite galenskap i träning. Dans är perfekt! Vi tränar styrka, balans och kondition. Vi tränar självkänsla och teater.
Kanske är det en skrämmande tanke att testa ibland och jag får ofta ”egna sanningar” som tex. oro att de ska bli uttittade, skrattade åt och göra fel.
Mitt svar är att man ska göra fel, man är där för att våga ”fuldansa” lite, röra kroppen och våga vara utanför bekvämlighetens fyrkant en stund. Vi skrattar med varandra, aldrig åt varandra… man har fullt upp med att ha skoj! Det är min vision överallt där jag är med och jobbar, att blanda in kärlek och mod, omtanke och civilkurage. Smitta varandra med omtänksam träningslycka.
Vi har många gånger de senaste terminerna varit över hundra personer på passen. Tänk dig, hundra personer som tillsammans vågar vara i nuet i en timma. Det är eufori på hög nivå! Plus att de får kondition plus styrka två ggr i veckan och längtar efter att gå dit.
Gruppträning ÄR fantastiskt på så sätt att man gör det tillsammans. Att vara rädd och förlägen sitter ofta i sin egna inställning om vad ”andra ska tycka”. Vad skulle hända om du istället inpräntade att du alltid är mer än välkommen? Att leendena är omtänksamhet? Att människor är glada att just du kom?
Inställningen är inställningen, göm aldrig det. Hur vill du ställa in känslan i din träningsrutin?