Det finns något som ibland stoppar oss från att våga leva livet precis på det sätt som vi vill. Jag skulle vilja ( tillsammans med dig ) göra en riktig störtdykning i vad detta kan vara, det som stoppar oss från att vara precis den vi vill vara. Vill du resonera med mig lite?
Det finns något som ibland stoppar oss från att våga leva livet precis på det sätt som vi vill. Jag skulle vilja ( tillsammans med dig ) göra en riktig störtdykning i vad detta kan vara, det som stoppar oss från att vara precis den vi vill vara. Vill du resonera med mig lite?
Jag känner det också, dagligen och framför allt när jag som mest vill springa fri över en äng. Jo, det är min frihetstanke det, – att springa skrikande på en sommaräng. Obehindrat, fritt och högt. Lite som ett vårskrik a la Ronja rövardotter men mer ett frihetsskrik. Jag antar att vårt bromsande i oss själva har en funktion precis som alla andra beteenden men jag kan inte låta bli att undra om vi inte ”over do” det ibland?
Jag undrar om vi inte tar orden ”vuxet”, ”ansvar” och ”kontroll” lite för allvarligt i många fall. Jag vet att med mig själv så är jag som lyckligast när jag fulskrattar med mina favoritpersoner, när jag i hög fart åker pulka med mina barn, är kär, när jag känner att jag är betydelsefull och kan hjälpa och när jag känner att jag är precis där jag vill vara.
Ansvar och vuxenhet kan ses som sunt förnuft men aldrig något man måste förändra sig i för att passa in i. Det är då det blir en last. Tvinga mig inte att duga!
En last att med ett evigt kämpande försöka bevisa att man duger. ” Jag kan visst, jag är bra som jag är, jag kan förändras, jag vill också vara så bra”. Se mig, hör mig, älska mig!
Kan det vara så att du inte alls behöver bevisa något? Att du egentligen bara måste vara nöjd själv? Kan det vara DU som behöver älska DIG? Du är bra nog och kanske det är så att om andra vill att du ska förändras så så är det så att du är på fel plats?
Urs ja, jag vet att det är en klump i magen att göra förändringar och att göra människor besvikna men ibland är det så att det enda sättet att hitta just din livsglädje behöver förändringar?
Men helt ärligt, vad är den där förlösande dagdrömmen just du fastnar i i bland? Där du känner att du skulle vara helt fri och lycklig? Din ”springande genom en sommaräng”-dagdröm?