Sakta rinner det droppar av salt svett ner i mungipan och pulsen bankar som en hård knytnäve på insidan av bröstkorgen. En pulserande varm känsla har spridit sig genom hela kroppen och jag faller ner på golvet med händerna mot pannan och armbågarna pekande åt var sin sida mot rummet. Det pirrar i fötterna och jag behärskar andningen genom att dra in djupa andetag genom näsan. Det är så skönt, så häftigt och så berusande. Träningsrus kallar de detta för och jag förstår ordet som om jag vore en förklaring i en ordbok.
Sakta stöttar jag upp överkroppen på armbågarna och tittar på klockan. Rundan jag första gången gjorde på 17 minuter var nu klar på 12 minuter och jag känner mig oövervinnerlig i mig själv. Vi gjorde det här, ja och min kropp… vi tränade och blev bättre. Me, myself and I…
”Jag vill inte känna att jag misslyckas”
Ett vanligt uttryck i träningssammanhang och även ute i livet. Misslyckas… om jag bara kunde få radera det ordet. Att ”misslyckas” i träningssammanhang betyder bara att du var ute på nya vägar du var ovan vid och utvecklades. Att ”misslyckas” betyder i livet en ny kunskap om att veta hur du inte ska göra. Kunskap, träning, utveckling.
Vet du när du lär dig att hålla balansen? Ja, det är när du vågar tappa den. Vet du när du utvecklas? Jo, det är när du vågar dig ut på ställen du inte varit på innan. Det sköna i att ramla åtta gånger och sedan fixa det den nionde. Hade du inte vågat ”misslyckas” de där åtta gångerna så hade du heller aldrig utvecklat kunskapen att hantera det där du ville lära dig.