Sakta stryker jag mina fingertoppar över min mage, samtidigt iakttar jag min rörelse över huden i spegeln. Jag trycker in ett finger precis under naveln och tittar ogillande på det jag ser hända. Det är mjukt och fingret sjunker in i huden. Likt en invand ritual tittar jag mig själv i ögonen ogillande, skakar på huvudet och drar ner t-shirten så att jag slipper se ”eländet”…
Detta var en nästan daglig dialog med mig själv för ett gäng år sedan och liksom många andra var jag inte nöjd med något på min kropp. ” Om jag bara var smal, då skulle jag vara lycklig”. Det var min motivation, att bli smal…
Allt jag åt, allt jag tränade var noga planerat för att jag skulle få resultat. Okunnig letade jag upp alla diettips jag kunde hitta samt fettförbrännande träningsformer som skulle hjälpa mig att bli mindre. Tona, deffa, bränna och skapa långa muskler. DET var ord jag gick igång på.
Idag är jag tacksam för att slippa det där livet som innebar så mycket negativ energi. Så där som jag gjorde mot mig själv skulle jag inte ens göra mot min värsta ovän. Hela min värld kretsade kring hur min kroppshydda såg ut och jag lovar, det fanns inte så mycket tid kvar till annat att göra.
Jag får idag hålla mig från att inte dyka in i samtal när jag hör någon annan prata så där om sig själv, när jag hör att de på riktigt inte tycker att de är lika mycket värda som en vältränad eller smal person. Hur motivationen är att se ut på ett visst sätt, att väga en speciell siffra på vågen.
Jag får hålla mig för att inte lägga mig i och ruska om personen, att skrika ” sluta! Sluta säg så där till dig själv! Förstår du inte vad du gör!?”
Sanningen i att få en välmående kropp ligger verkligen i din självkänsla och jag lovar dig att med omtanke kommer man alltid längre. Även om syftet resultatinriktat.
En väldigt bra fråga att ställa sig är den där som cirkulerar runt: Tränar du för att du älskar din kropp eller för att du tycker illa om den?
Har äntligen börjat se på serien GIRLS och älskar den.