Jag är färdig! Smed! Numera kan jag titulera mig som smed och faktiskt jobba som det. Coronaåren gav något litet bra i alla fall. Tillsammans med konstverksamhet så startar jag såklart igång verksamheten inom hälsa också. Har saknat det så otroligt mycket. Mötte en stammis på dansen när jag handlade sist. Hon frågade om hösten och vi klargjorde att både jag och hon saknade det så att det värkte. Ska jag vara helt ärlig så känns det verkligen som om en pusselbit saknats i livspusslet. I augusti vet jag om lokalen blir mig så är du en läsare som kollar in här och är på klasserna i Uddevalla, den 1 augusti sker samtalet. Lovar att uppdatera direkt är jag vet.
Vanliga livet börjar?
Så just nu så har kalendern åkt upp igen. Bokföringsprogram uppdaterat, faktureringsprogram installerat, möten om en annan lokal ( ja, jag ska dra igång en klass till om lokalen passar, återkommer om det ). Är i smedjan och bygger, smider och målar tavlor. Vanliga livet rullar igång igen och aldrig förr har jag uppskattat vardag som nu. Pandemin slog omkull allt vad verksamhet var så tacksamheten är total nu.
Det känns lite som att börja om fast med rätt packning i väskan. Skön känsla, börja om. Börja om och göra saker annorlunda. Spännande och till viss del lite jobbigt. Jo du förstår, jag jobbade med träning. Att motion var en daglig aktivitet för min del. Lyxigt nog behövde jag inte ens planera in den, den fanns liksom bara där automatiskt. Jag lekte träning. Nu är det lite annorlunda. Jag tittar med öppen mun på antal inloggningar i gymmet och undrar hur det kunde bli så? Hur kan jag inte varit där mer? Studerandet, minsta snuva, lite hosta, hemmaperioderna, jobb… Jag levde annorlunda och är det något som epidemin har lärt oss så är det att ta en dag i taget. Jo tack, att vardagen nu börjar i mer normala toner är ett välkommet faktum hos mig.
Att jag inte kan sitta stilla räddar min kropp så aktiv har jag varit. Att jobba som smed är bara det styrketräning. Vad jag känner är dock effekten av att INTE köra min vanliga träning. Lite ont i rygg, lite dålig kondition och stelheten som framkommit i brist av min älskade yoga. Alla de element kan jag föra in i livet igen så det är inte synd om mig. Jag reagerar bara på motivationens kurragömmalek?
Mental träning är träning det också.
Att underhålla sin mentala hälsa är minst lika viktigt som fysisk hälsa. Det är faktiskt den som är avgörande om vad du ska tycka om din livsstil. Enkel? Svår? Allt sitter i huvudet. Just nu sitter jag hemma vid mitt köksbord. Jag har tagit fram alla mina manus till föreläsningar. Ett nytt manus till en ny föreläsning ska skapas och jag ska väcka liv i både pappren och mig själv, längtar hem och det känns som om jag är på väg. Skönt. Är färdig.
Hur mår du efter epidemin? Har du märkt någon skillnad?
