Men hon verkar ju vara glad?

Jag skriver detta inlägg nu. Inte för att jag känner att jag måste förklara mig eller för att jag är arg. Det är jag inte, jag är inte arg alls faktiskt. Det är skönt nu så här efter år av sorgearbete där ilska är ett stort spöke. Så är det förstår du, förnekelse, ilska… ja, ni vet säkert drillen. 

Arg är det sista jag orkar vara. Ledsen ja, men det håller jag för mig själv och mina vänner som är nära mig. Släpper ut tårar och har ett hopp om att allting kommer att bli bra i slutet av denna period av livet. Men jag håller det privat för livet gungar på många sätt.

På bloggen och på Instagram är det faktiskt så att jag vill jobba. Här vill jag prata om det bästa jag vet och det är att prata hälsa. Idéer om hur mentalt och fysiskt faktiskt kunna använda verktyg som skapar en lite skönare livsstil. Visst har jag alltid varit öppen och det tänker jag fortsätta vara. Just nu vill jag skapa innehåll som förgyller och sprider glädje, hopp och förhoppningsvis lite skratt. Något jag själv använder som en egen terapi i det mörker jag själv just nu lever i. För enkelt är det inte, inte på något plan just nu. Jag har hamnat i en situation som är omänsklig. I min värld finns det bara en väg och det är att ta sig härifrån och det gör jag inte genom att sitta still.

För om sanningen ska fram så vill jag inte ens tänka på vad som händer om jag sjunker ner i sörjan av välkommande tragedier i livet just nu. Så ja, jag kommer att sprida min glada sida, hålla siktet mot gryningen och önska mig mirakel mer än jag någonsin önskat mig innan i livet. Just nu gör det alldeles för ont att prata om någonting annat.

Tack och hej.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras