Saknaden efter henne river i kroppen

Saknaden av henne river i kroppen. Känslan av  en obarmhärtig trötthet blandas med spänning. Det händer mycket och jag längtar extra mycket efter min mamma denna stund. Vill så gärna berätta för henne, prata med henne. Hon hade älskat det här med smedja och galleriet. För ett år sedan, på våren så delade hon en bild på Facebook. Jo, jag kollar hennes flöde regelbundet, jag går in på våra sms och messengerkonversationer OFTA än idag. 

I alla fall, jag såg bilden hon delade. Nyss känns det som. ” I asked God for a best friend, and he send me my daughter”… Där låg jag och stortjöt av saknad. När någon dör så blir det en sådan fysisk smärta att den river i kroppen. Nu är det över ett år sedan och ibland känns det som om jag vill skrika rätt ut. De flesta andra lever vidare med sitt liv och kan inte alls sätta sig in i min saknad. Det gör ont och jag känner mig så himla ensam ibland. 

Samtidigt så vill jag inte släppa henne. Jag vill inte gå en dag utan att minnas henne för det känns som om hon är med mig på det sättet. Urs,  känner en längtan av att sitta ensam och tänka klart. Låta mig själv förloras i minnen och känslor. Saknaden.

 

Tiden läker inga sår, man lär sig bara att leva med smärtan.  Saknaden.

Jag har två nära vänner som har förlorat sina mammor i cancer. En för fem år sedan och andra för tjugosex år sedan. Så fint att se att det är som färska sår även i dem när de pratar om sina mammor. Det är okej att bära med sig sorgen, man är inte dum. Det är så mycket vackert i att bära den nära hjärtat.

Just sådana här stunder när stora förändringar mullrar så är det extra jobbigt att inte ha sina föräldrar i livet. Jag vet att jag saknat min pappa så otroligt mycket varenda gång jag fått barn. Han hade älskar att vara morfar. När min äldsta dotter tog studenten så grät jag för att mamma missade detta. Samtidigt så tänker jag att de kanske är med på något sätt ändå? Tror du det?  Jag gör det.

För visst känner jag henne otroligt ofta, så är det faktiskt. Jag hör hennes snabba och roliga kommentarer inom mig ( Göteborgare, do I need to say more?), hennes vackra skratt, hennes sätt att alltid kalla mig ”lilla dockan” även nu förra våren. Hon sa alltid det, om hon inte var arg. Då var det ett solklart och artikulerat C A M I L L A, även detta i vuxen ålder. Sen var hon en bästa vän. Hon visste så mycket och vi pratade om allt. Hon var med på mina två första förlossningar och vi åkte alltid till sjukhus ihop. Höll varandra i handen. Saknaden är enorm.

Det är speciellt med så mycket kärlek.

Just nu saknar jag hennes så  mycket och det är okej. Det händer mycket roligt men det är några ordentligt jobbiga saker som rider mig också. Jag har ingen att prata med om det så det är inte konstigt att jag längtar efter henne. Det är okej, lille dockan, det är okej.

Instagram: @Camomilla.j

Youtube: Millamind

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras