Bloggen förändras ett tag… jag är jag.

11 Juli 2018.

Det känns som om jag sprungit ett ultramaraton, väldigt snabbt, med hungriga tigrar bakom mig. Här sitter jag nu på en parkbänk och väntar på att jag själv ska komma ikapp, men jag kommer inte. Har suttit ett tag men inte en antydan finns om att jag är nära. Kommer jag ikapp? Man behöver vara ihopkopplad med sitt jag för att fortsätta och det är jag medveten om. Jag är inte dum i huvudet… eller är jag? Och för faen, kommer min själ ikapp snart? Hallå? 

I går körde jag i över fyra timmar för att få en kväll ensam med min man. Som jag längtar efter honom, fast han oftast är bredvid mig. Livet håller oss sysselsatta med miljontals projekt och saknaden efter att få ha tråkigt i hans famn är som saknaden efter ett varmt bad när det är minus 20 ute. Jag längtar efter att krypa ner i hans famn och bara vara… värma mig… återhämta mig. Jag är sönder.

Kvällen igår blev stressig men jag försökte sörpla i mig dropparna av ostördhet så gott jag kunde. – Var tacksam! Var tacksam för helvete Camilla! Känn tacksamhet och kärlek! Känn ingenting annat! Mitt inre väsen skriker så högt hon kan till mig. Släpp för i helvete inte in någon negativ energi! Som en dåre sitter jag där i bilen och likt en alldeles för full människa kisar jag på vägen, mantrande om att allt är bra… allt är bra… allt är bra… GPSen säger att det är 3 minuter kvar till destinationen, håll dig vaken Camilla… svimma för faen inte nu.

Har du inte ramlat i hop innan så ska du ta mig fan inte ramla ihop tre minuter innan en hotellnatt med din man. Världen gungade, asfalten såg ut som flytande järn och rösten i radion lät som om hon satt i en stor tunna och pratade. Svetten lackade i pannan och där satt jag frustande med målmedveten blick och följde den kvinnliga  rösten på GPSen, väl medveten om att jag höll på att tuppa av. Svimma.  På parkeringen sitter jag i förarsätet och försöker skriva ett någorlunda sammanhängande sms till Jocke. ” Jag är på parkeringen, kan du ta med lite vatten ut?”… Men han hade redan tänkt på mig och kom och öppnade dörren precis när jag tryckte skicka.

Denna kärleksfulla man. Denna underbara kärleksfulla fantastiska man. Hur har jag haft sådan tur att få just honom som min man? Att få vara hans fru? Tårarna blötte ner mina röda ögon och jag ser att han blir livrädd när han ser mig. ” Har du blött näsblod IGEN!?”

Med lite av en dumförklaring till mig själv vänder jag mig och ser att jag glömt kasta ut det ena pappret av två som jag stoppade näsblodet med tidigare. Jag har vant mig vid dessa attacker och har slutat tro att det är hjärtinfarkt. Även om det gör så in i helvete ont i bröstkorgen och även om hjärtat slår som om det vore en handgranat vid varje slag. Jag dör ju inte? Det gör man av hjärtinfarkter och jag dör inte. Detta hör till stressen och jag SKA stressa ner…ska bara… men Jocke är rädd och jag vill inte skrämma honom. Jag skulle ha slängt pappren. Han sa att det inte spelade någon roll för hela min kropp skakade i takt med de snabba hjärtslagen och mina ögonvitor var rödsprängda.

– Du mår bra Camilla! Hjärtat låter prima! Blodtryck? Nej nej nej, det eller några andra prover behöver vi inte ta. Du mår bra, du behöver bara stressa av lite. Så ordnar det sig ska du se…  Läkarens svar de gånger jag sökt hjälp.

Jag är inte full. Jag håller på att ramla ihop i en trasig hög efter allt som varit och som jag fått ta smällen för. I förrgår lades sista kuvertet på brevlådan. Nu har jag ( vi, min underbara vän har hjälpt mig mer än hon anar ) gjort allt som går, nu är det klart.

Idag gick jag på semester fram till 21 augusti. Detta är första gången jag har en riktig ledighet på 7 år. Första gången jag inte behöver göra något, tänka på något, ansvara för något. Jag vet inte hur man gör? Är för trött… orkar inte bita ihop och hålla en fasad utan tänker gå runt i min mans pyamasshorts och hans t-shirt. Tänker inte lyssna på någon som inte vill mig väl och jag ska likt en katt slicka mina sår. I 4 , nästan 5 veckor. Inte göra någonting. Hur gör man? Hur är man ledig? Hur göra man när man inte oroar sig?

Därför kommer denna blogg nu fram till 21 augusti vara en dagbok i nuet. 

” Du tror du är så jävla bra!” 

Kommentaren väckte sanningar i mig, flera stycken. Jag tror inte att jag är så jävla bra, jag VET att jag är så jävla bra. Om jag tror jag är bättre än någon annan? Nej, det är ett fett missförstånd. Jag går nämligen i nuläget och tror att alla andra är bättre än mig. Så blir det när man har hamnat här. Självkänslan är i botten inget filtreras när det kommer till mig, allt går rätt in i mig. Vill skrika TYST så många gånger men står kvar som en tacksam måltavla för pajkastning. Jag är så trött, för trött för att försvara mig.

Jag är så kallat fel på alla sätt men skillnaden är att jag tänker vara mig själv i denna skepnad också. För det är INTE fel på mig, jag är människa, människor känner så här ibland. Jag tänker inte bara visa sidorna som är fina, vackra och fulla av energi denna period. Jag tänker vila och laga mig själv så att jag blir den där energifyllda människan som ibland är och snuddar på att vara tokig. Nu känner jag mig bara knäpp. Jag vill inte dö, jag vill inte pressa ihjäl mig. Visste du att människor gör det idag? Idag kan man pressa ihjäl sig själv. Det tänker jag inte göra. Jag fick ett ton skit i knät och nu har jag lastat av det. Lite smalare, lite fattigare, smutsig och sönder men med en otrolig skön känsla av att ha gjort rätt i mig. Idag börjar jag skriva denna dagboken,  från och med idag tänker jag inte låta en enda besvikelse komma innanför mina sköldar. Idag tar jag av mig naken och sätter fram handen mot livet. STOPP! Nu är det STOPP. NU ska jag ha semester, nu ska jag låta Camilla springa ikapp.  Hon kommer nog snart, det känner jag på mig.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras