12 juli 2018 – Använder basball-trä som försvar

12 Juli 2018 

Ne du livet! Jag går inte på den. Det har levererats alldeles för många besvikelser det senaste året för att släppa in dessa nu. Som en dramatenskådis borstar jag högfärdigt bort Vildvittran som försöker sätta sig på min axel. Med näsan i vädret tar jag timma för timma, målmedveten och förväntansfull på att bli lagad. Jag är reparatören och min kropp är den kraschade bilen. 

Nu står jag inne i verkstaden och väntar på att plåten ska bucklas rätt och att motorn ska servas. Jag är ömtålig, känslig men med full av förväntningar. Inte en gång till ska jag ta en krock för någon. Här ser ni hon som väjjar ner i diket i stället.

I morse satte jag mig i bilen igen och åkte hem. En ljudbok var i bakgrunden och de där fyra timmarna det tar att köra var inte lika jobbiga som igår. Det är aldrig det när man åker hem igen. Har du tänkt på det? Det går alltid snabbare att åka hem. Hoppas det är så när det gäller att komma tillbaka till livet igen. Bilturen innehöll så mycket tankar och jag släppte på full styrka av dem. För första gången på väldigt länge vred jag ventilerna fullt öppna och lät hjärnan kräkas ut allt. Oro, drömmar, planer, önskningar, kärlek, sorg och förtvivlan. Som jag samlat… känslor är livets färger och jag är konstnären. Bring it on bitch! Nej, jag är inte arg. Bara söndrig. Så där söndrig att jag inte bryr mig riktigt längre. En knut i håret och närmaste byxa och tröja du vet. Bara det är kläder är jag nöjd, bara håret är borta från ansiktet. Men jag måste börja tänka till på maten känner jag för min kropp mår inte bra.

När jag kommer hem klär jag av mig naken och sätter på duschen. För första gången på väldigt länge tittar jag på mig själv i spegeln. Naken på så många sätt. Lilla, rara älskade mig. Åh vad jag älskar dig. Du är så i behov av så mycket kärlek. Jag tittar på mina beniga axlar och min uppsvullna mage. Höftbenen som sticker ut nedanför svullnaden och låren som blivit i en så konstig form. Så är det nu för tiden och har varit sedan i höstas. Mat har varit ett problem och stressen har gjort att jag inte kunnat behålla så mycket. Har det varit viktiga uppdrag så har jag inte ätit, det är inte värt smärtan. Jag äter sen… så var tanken. Det har gjort så ont att jag vant mig vid att vara hungrig. Det är ingenting mot vad som hänt när jag försökt att äta tillräckligt. Där står jag nu och vill ta mig själv i min famn. Lilla lilla ömtåliga starka du.

Snart är vi där igen där vi njuter av mat och njuter av livet. Vi ska laga oss nu förstår du, vi är redan inne i verkstaden. Snart.. håll ut lite till… snart. Efter duschen tar jag på mig trosorna som hänger i rumpan och är av tantmodell. Sen min mans tröja och häller upp ett glas vin. Nu är det kväll och smset som kom förut ska INTE få göra dig besviken och ledsen. I´ve got your back. Jag har ett baseball-trä redo och möter varje dålig nyhet med det. I´ve got your back.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras