Måndagsmöten och road rage i helt ny nivå

Med gårdagens mötesutgångar i ryggen känns det helt enkelt inte alls obehagligt att vakna idag. Att det är strålande sol och medelhavsvärme gör inte heller ont. Livet på en pinne, som Edward Blom skulle säga.

Psykbrytet jag fick igår är dock värt att skratta åt idag, om än lite nervöst. Kanske inte om man frågar min stackars man som blev halvt döv kanske men den mannen ska få överskott av pussar hela sommaren för att han är mitt bollplank.

Allt startade med att jag i god tid satte mig i bilen i går morse. Första mötet var kl: 10 inne i Uddevalla. Det tar kanske sådär tre-kvart att köra men jag ville vara i god tid, så vid nio-snåret tog jag min nylockade frisyr och satte mig i bilen. Körde på den vackra Fjällbackavägen mot E6. ”Avstäng påfart”. Skit. Okej, som den infödda Bohusare jag är så vet jag småvägarna så jag tog dem till nästa lilla ort som har en påfart på motorvägen. Nemas problemas så att säga.

” Avstängd påfart ” OCH en vakt. DÄR också!  35 minuter kvar till mötet. F%€k! Irritationen och stressen började massera mina celler och jag känner den bubblande effekten av att inse att jag kommer behöva springa in på mötet. Ett jobbmöte – ett möte man liksom vill glida in på och lysa ” ja jag ällllskar att vara i tid ” ni vet.

Efter att ha insett att även den påfarten var avstängd fick jag helt enkelt fortsätta rakt fram. Mot en helt annan bakväg till nästa påfart. Det är INTE en genväg om vi säger så. Med andan i halsen kom jag i alla fall fram och blev superglad över det som resulterades av första mötet.

MÖTE NUMMER 2. ( Också en sådan där viktig vägdelare ).

Jag satte mig i bilen även här i god tid. Det är eftermiddag och jag planerade att vara inne i Uddevalla igen vid kl: 17. Dels för mötet och dels för att vara i, ja, god härlig tid. Nu var jag smart hörni och körde det vi ”bönner” kallar innevägen, eller ”gamla E6:an”… Malligt proffsig satt jag där med mina Harry Potter solbrillor och njöt. Tills jag hamnade i den absolut längsta  bilkö jag hamnat i under min livstid här. Det är inte sant!? Igen!? Här!?

Nu slog vägdemonen till utan skoning och jag förvandlades till ett monster snabbare än Voldemort trollar elände i Hogwarts. Min man ringde upp samtidigt och följande harang som kom ur min mun bör aldrig nämnas högt om man säger så. På riktigt, jag blev tokig och förbannade alla högre makter för att de gör mitt liv jobbigt. Se, här kan man lätt tänka att det inte alls var så farligt och att jag överdriver, men nej. ordflödet som likt en fors välde ur mitt talcentra hade fått en pirat att rygga tilllbaka. Har du sett filmen – Happy Gilmore med Adam Sandler? Precis. Hoppas Jocke som satt i andra änden av telefonen la undan telefonen och bara sköt in ett – Mmm, i samtalet då och då. Jag svor oavbrutet. Bilkön var oändlig! Men, tjugo minuter senare än jag tänk kom jag fram. Skamsen över min andra personlighet ( som tydligen börjar leva i extrema bilköer och förseningar ) gick jag in på stället jag skulle till. Ca. 1.5 timmar senare gick jag ut efter ännu ett lyckat möte.

Vad jag gjorde sen? Ja, det enda rätta. Jag åkte hem och badade i sjön med min familj.

Så här i efterhand när du läst om vilken freak jag var i telefonen tidigare. Är det inte liiiite roligt att det ser ut som om han hoppspark och fotar till mig i rumpan? ”Här har du ditt bilpsyko!!! Hajjjhhhhjaaaa!”

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras